LIRARNAS LAG

Ӏntligen kan Ni i lugn och ro andas ut
Det är slut på grymma kvalet
Arton års kamp har fått ett enda glädjande slut
Ni har slagit hål på skalet”
- Lasse Dahlqvist

”Gre-Si-Bö”. Smaka på det. ÖIS-are drar på munnen när denna parafras på det kända samlingsnamnet på ”Gre-No-Li” översätts till den rödblåa innertrio (Gunnar Gren, Agne Simonsson och Rune Börjesson) som tillsammans med resten av grabbarna kommer att befästa vårt epitet till ”Lirarnas Lag”.

Vi skriver 1 juli 1956. Då anställs Gunnar Gren som spelande tränare för ÖIS. Han har varit ÖIS-are sedan barnsben och redan spelat i Göteborgsklubbar som Gårda och Kamraterna innan han värvades av Milan där han var med och vann italienska ligan 1951 med sina vapendragare Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm. Efter tre säsonger i Milanoklubben flyttade han vidare till Fiorentina och senare Genoa.

Vid 35 års ålder, och tio år efter att han vunnit den första guldbollen, kände Gunnar Gren att det var dags att flytta hem till Sverige. Proffsanbuden var många och Genoa gjorde sitt yttersta för att hålla kvar honom. Trots att han den senaste säsongen blivit utnämnd till Bäste utländske spelare i italienska ligan för andra året var Gren färdig med proffslivet. Istället ansökte han om tillstånd för att som amatör få representera ÖIS.

Detta var tider då man från fotbollsförbundets sida var fördömande mot spelare som svek amatöridealen och ägnade sig åt proffsspel utomlands. De blev bannlysta från landslagssammanhang och var knappt välkomna hem. Grens ansökan beviljades dock och blev faktiskt ett giltigt prejudikat för alla hemvändande proffs.

I det fotbollstokiga Göteborg gick snacket varmt och Gren var inte populär bland blåvita supportrar som hade sett honom spela i Kamraternas tröja innan proffslivet för att sedan återvända som ÖIS-are.

Förväntningarna var höga inför säsongens öppningsmatch mot Jönköping Södra. Ett tufft premiärlejon att övervinna, men Gren visade direkt prov på sin spelskicklighet och ÖIS kunde vinna med 2-0 efter mål av Agne Simonsson och Tölö Kristensson.

En klassisk startelva. Stående från vänster: Stig Andersson, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Wilgot Schwartz, Rune Börjesson, Bengt-Göran Johansson. Knästående från vänster: Rolf Wetterlind, Lennart Wing, Kurt Johansson, Helge Börjesson, Lars Olofsson.

Gren tar på sig uppgiften att ge det unga laget den rutin och erfarenhet som krävs för att ta steget upp i allsvenskan igen. Tillsammans med radarparet Simonsson & Rune Börjesson och spelare som Tölö Kristensson, Lennart Wing och Wilgot Schwartz blir Gunnar Grens ÖIS division II:s stora publiklag.

Nämnda match mot Jönköping Södra fick en publik på 15 600 betalande och den viktiga hemmamatchen mot Waggeryd drog inte mindre än 25 000 åskådare. Där blev det tung förlust med 0-4 men inför returmatchen två omgångar senare har Gren spenderat sömnlösa nätter med att tänka på rätt taktik för att få revansch, vilket verkar ha gjort susen. Vinst med 6-1 på Waggeryds egna hemmaplan efter fina mål av bl.a. Tölö Kristensson.

Innan dusterna mot Waggeryd tar man 9 augusti klubbens 1000:e fotbollsseger när man besegrar Fässberg med 5-1.

1956-57 är det ÖIS som står överst i tabellen i division II Västra Götaland och nu väntar allsvenskt kvalspel mot Motala. ÖIS olycka i det allsvenska kvalspelet håller i sig och Motala vinner både på Ullevi (4-3) och på hemmamark (4-0). Istället för att drabbas av modfälldhet håller Öisarna ångan uppe inför nästa säsong och vid vintervilan 1957-58 ligger man på andra plats efter Elfsborg.

ÖIS fina spel går inte obemärkt förbi och fyra spelare blir under 1957 kallade till landslaget: Gunnar Gren, Rune Börjesson, Agne Simonsson och Wilgot Schwartz.
1957-58 blir en riktig Marathonsäsong. Fotbollsförbundet bestämmer att man ska ändra på höst-vår-spelet till vår-höst och denna säsong spelas därför höst-vår-höst för att hamna i fas.

Efter de första tolv matcherna den första höstsäsongen är det två lag som redan gjort ett ryck i tabellen: Elfsborg på 22 poäng och ÖIS på 20. Under våren radar ÖIS upp fina resultat. Man slår bl.a. Jönköping på bortaplan med hela 7-1. I samma omgång vinner Kinna mot Elfsborg.

Man tappar onödiga poäng mot Norrby och de defensiva Tranemo men det är ändå ÖIS som leder tabellen inför finalen mot Elfsborg som man inte slagit i seriesammanhang sedan 1937.

Gren fick lägga undan finliret och blev en kämpande inner, som tillsammans med försvaret var koncentrerade på att bjuda Elfsborg på så lite som möjligt. De 29 176 på läktarna fick följa en spännande match fylld med kämpaglöd. Efter mål av Stig Andersson och Bertil Jansson vinner ÖIS till slut med 2-1, då boråsarna satt en straff efter att Stig Jarlsborn rivit ner en av deras forwards.

Trots förlust mot Elfsborg i början av den andra höstomgången så är det ÖIS som går till allsvenskt kval efter 33 spelade seriematcher. Man radar upp sju vinster i följd de sista matcherna med 31-4 i målskillnad (inklusive tre raka 4-0-vinster mot Norrby, Kinna och Tidaholm föregångna av 5-0 mot Oddevold).

Fem lirare: Rune Börjesson, Gunnar Gren, Karl Erik "Tölö" Kristensson, Agne Simonsson och Rolf Wetterlind.

I det allsvenska kvalet är det Landskrona BoIS som står för motståndet. Efter forna säsongers kvaldramatik är nerverna på helspänn. Det är nu det gäller. I den första matchen på Ullevi spelar ÖIS ut hela sitt register och vinner med hela 5-0 (Agne Simonsson gör tre av målen) inför en lyrisk Göteborgspublik där inte mindre än 46 405 passerat vändkorsen. Gren är bäst på plan och efter 1-0 i halvtid har Landskrona otur i andra halvlek: Mittfältsmotorn Hasse Persson skadar sig och får kliva av planen och med bara tio man får man det tufft och släpper in fyra mål innan slutsignalen.

Returmatchen i Landskrona blir tuff. Förlust innebär omspel eftersom man inte räknar målskillnad, men Gren och hans mannar bärgar ändå segern. Födelsedagsbarnet Agne Simonsson gör matchens enda mål på en välriktad nick redan i den sjätte minuten och avancemanget är ett faktum.

Allsvenska säsongen 1959 börjar kanske lite knackigt men ÖIS hittar snart formen och slutar på en fin fjärdeplats, vilket innebär bronsmedalj. Gren som besväras av ett magsår spelar bara fyra matcher men hans närvaro innebär ett lyft för lagets självförtroende. Tillsammans med Agne och Rune kan Rolf Wetterlind befästa epitetet ”Lirarnas Lag” med fint spel i anfallet. I de bakre leden håller Wilgot Schwartz, Bertil Jansson och Lennart Wing motståndarna stången, inte minst med hjälp av den ständigt mognande målvakten Kurt Johansson, som med sitt spelsinne avvärjer många faror med väl avvägda utrusningar i sitt goda ”tredje-back-spel”.

Med risk för att upprepa sig måste man nämna ÖIS enorma attraktionskraft hos publiken. Lirarnas Lag samlar på sig rekord efter rekord tack vare sitt glädjefulla och eleganta spel. Den sammanlagda publiken stannar på 494 376 (280 391 hemma och 213 985 borta). Två matcher mot IFK Göteborg drar 52 194 respektive 46 064 åskådare, båda vinst med 3-0 respektive 1-0. Två mål vardera för tandemanfallarna Agne och Rune som också vinner den allsvenska skytteligan med 21 mål.

De båda är med i den klassiska landskampen mot England på Wembley som Sverige vinner med 3-2. Agne gör två mål, varav Rune spelar fram till det ena. För sin insats belönas Agne Simonsson med Bragdguldet. I landslagsdressen har Agne representerat Sverige i hemma-VM där han bl.a. gjorde turneringens första mål mot Mexiko och Sveriges andra mål i finalen mot Brasilien. Det är antagligen enda gången vi hittar två ÖIS-are i en VM-final.

Radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson firade stora framgångar både i rödblått och landslaget.

”Utan Gunnar hade vi aldrig blivit silvermedaljörer,” säger Agne om sin mentor. Gunnar Gren är trettioåtta år gammal när VM spelas men dominerar ändå. På Ullevi sätter han ett otroligt skott i krysset mot Västtyskland i semifinalen. Senare samma år debuterar Rune Börjesson i landslaget mot Norge och med sitt 1-0 i den andra minuten fortsatte han den fenomenala ÖIS-traditionen av snabbmålande debutanter (Agne mot Norge efter 40 sekunder, 1957 och Sven Rydell mot Finland efter 22 sekunder, 1923).

1960 tar Norrköpingstränaren Karl Adamek över ÖIS efter Gunnar Gren som tackar för sig och ansluter till tränarstaben hos Göteborgskamraterna. Senare blir han tränare i Juventus och spelare ytterligare A-lagsfotboll i Göteborg, hos alliansbröderna GAIS.

Lirarnas Lag blir inte alltför lidande av hans frånvaro, man bättrar till och med på fjolårets placering och slutar på en tredjeplats i allsvenskan. Man värvar Dan Ekner; en riktig vandringsman vad gäller utländska proffsklubbar och med ett förflutet i ÖIS under det mörka 1940-talet. Ekner är med och bildar ny innertrio, men trots ett gott ÖIS-hjärta, teknisk talang och några mål på försäsongen kommer han inte till sin rätt i ÖIS anno 1960. Rune Börjesson däremot har ångan uppe och vinner allsvenska skytteligan för andra året i rad, nu på 24 mål.

Proffsklubbarna har ögonen på de rödblå anfallarna. Agne Simonsson försvinner 1960 till Real Madrid och Rune Börjesson är inte sen efter när han skriver på för Juventus. Madrids Di Stefano visar inte upp sin bästa sida mot sin nya lagkamrat Agne, som senare blir utlånad till Real Sociedad.

Gunnar Gren, som jobbar i Juventus tränarstab, ligger bakom värvningen av Börjesson men ÖIS går dåligt på höstsäsongen 1961 (inte en vinst på nio matcher) och Rune bestämmer sig för att skjuta upp Italienresan för att hjälpa sällskapet ur bottenstriden. När han så kommer ner är Gren inte kvar och det blir frysbox för honom tills han lånas ut till Palermo.

ÖIS slutar sjua i allsvenskan 1961 under nye tränaren Sven-Agne Larssons ledning och Börjesson får se sig slagen i den interna skytteligan av den populäre och mångsidige Rolf Wetterlind som gör 24 mål på 33 matcher. ”Rolf är en idrottspojke sådan vi vill se en sådan,” skriver Sven Rydell.

Agne Simonsson gör ett av många mål inför storpublik på Nya Ullevi.

Wilgot Schwartz spelar flest matcher det året: samtliga 42. Samma år debuterar bohuslänningen Örjan Persson i rödblått mot Örebro där vänsteryttern ställs mot landslagets Orvar Bergmark. Matchen slutade 2-1 till ÖIS. Perssons första mål kom i bortamatchen mot Degerfors där ÖIS presterade sin bästa fotboll och vann med 5-0.

En annan ÖIS-are som visar upp sin mångsidighet är profilen och legenden Lennart Wing, som under Sveriges VM-kvalmatch mot Schweiz får hoppa in i målet när målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm fått näsan knäckt. ÖIS-backen Wing höll givetvis nollan under sina tjugo minuter i buren.

1962 vänder det uppåt i den allsvenska tabellen igen och man bärgar till slut en fjärdeplats. Centern Kjell Eriksson lämnar klubben för spel i Sundsvall och man värvar förutom Lars Pettersson även Stig ”Puskas” Jonsson från Vargön, som blir Sällskapets bäste målskytt, trots att han inte varit med hela året.

Innertrion Gre-Si-Bö återförenas i en match mot inbjudna ryska Shakhter som spelas för att fira ÖIS 75-årsjubileum. Förlust med 3-4 men ändå en trevlig match och Gren spelar bättre än vad man kan förvänta av en 42-åring.

1963 går det knackigt. ÖIS är ett mittenlag igen och det blir ånyo en sjundeplats i sluttabellen. Det blir fem raka förluster i inledningen av serien med 4-14 i målskillnad innan de första poängen börjar rulla in. Agne Simonsson har fått nog av det spanska proffslivet och kommer hem till höstsäsongen och gör sju mål på elva matcher. Samtidigt ansluter den tuffe, gamle MFF:aren, tillika färske holländske ligamästaren, ytterhalven Anders Svensson med fyra säsonger med PSV Eindhoven i bagaget till det rödblå sällskapet framför näsan på de himmelsblå.

1964 gör ÖIS sin bästa allsvenska säsong i mannaminne. Man slutar trea, på samma poäng som vinnaren Djurgården och tvåan Malmö. Målskillnaden avgör. Placeringen är densamma som 1960 men då hade man färre poäng. Nye tränaren Walter Probst kan glädjas åt det återförenade anfallsparet nu när Börjesson också är spelklar efter sin sejour i sicilianska Palermo. Förutom Simonsson-Börjesson består den fruktade forwardskedjan av högeryttern Jens Söderberg, Roger Carlsson och Örjan Persson ute på vänstern.

Målvakten Kurt Johansson har ett försvar av bästa klass (Anders Svensson-Lennart Wing-Allan Larsson) framför sig och under långa stunder spelar ÖIS som ett mästarlag. Man vinner flest matcher av alla lag i serien och producerar 54 mål på 22 matcher (bara ett mindre än fyran IFK Norrköping). Tyvärr blir det några snöpliga poängtapp under året, bl.a. mot alliansbröderna och jumbon GAIS (2-2) samt IFK (1-5). ÖIS är allsvenskans främsta publiklag 1964 och med lilla silvret runt halsen tror många att det är Sällskapets tur att vinna nästa år.

Med en sträckt vrist skjuter Rune Börjesson ett av sina fyra mål mot IFK Trollhättan den tredje november 1956. ÖIS vann matchen med 8-2.

Men det blir ingen allsvensk guldmedalj 1965. Man lyckas inte bibehålla de fina resultaten från fjolåret utan slutar på sjunde plats. Örjan Persson, som etablerat sig i landslaget, blir proffs i skotska Dundee United och när hans nya klubb får problem i backlinjen ringer han kompisen Lennart Wing som han fixar provspel åt.

Det tuffa skotska spelet passade Lennart som handen i handsken och han stannade tre säsonger i Dundee. De båda rödblåa skottarna kan med sin behållna amatörstatus komma hem och spela för ÖIS under några matcher på våren 1965. Inga mål för varken Lennart eller Örjan, men hjälpen uppskattades. Agne blir bäste målskytt med 18 mål på allsvenskans 22 matcher, Rune skuggar på 16 mål.

Säsongen 1966 återkommer Sven-Agne som tränare och man förbättrar fjolåret med en placering. Åtta vinster, sju oavgjorda, sju förluster och 45-40 i målskillnad innebär 23 poäng och en sjätteplats. Väl genomförda matcher är segrarna mot tvåan Norrköping med 3-0 borta och 3-2 hemma som gläder supportrarna. Men Lirarnas Lag lider av det öppna spelet, som man visserligen gör många snygga mål med, men försvaret får det ofta tuff. Inte minst duktige målvakten Åke Bergling. Bara tre vinster på hemmaplan vittnar detta om. Agne är åter bäste målskytt, nu med 14 mål men samarbetet med Rune har fått grus i maskineriet. Målform är en färskvara och detta får nu den vane målskytten Börjesson erfara med sina fyra mål på bara tolv allsvenska matcher.

Det är luften ur 1967. ÖIS lyckas undvika nedflyttning med en placering och sju poäng ner till nästjumbon Hammarby. Laget är mitt uppe i en generationsväxling vilket man inte riktigt klarar av. Dessutom har duglige försvararen Anders Svensson flyttat hem till Malmö inför säsongen. Våren börjar dock bra med segrar över Norrköping och Örebro, men den ballongen tar GAIS och Malmö hål på omgångarna efter.

Många av ÖIS unga lovande talanger får chansen men spelet stämmer inte. Till hösten återkommer Lennart Wing från Dundee United och bringar viss ordning i ett fladdrigt ÖIS-försvar. Till slut kan man hålla undan för Hammarby som sent hittat formen. Ännu en gång är det Agne som visar vägen, både moral- och målmässigt. Han gör 18 mål och kommer tvåa i allsvenska skytteligan.

Om det var luften ur 1967 så är det botten ur 1968. Det blir bara fyra segrar under året och med åtta omgångar från slutet parkerar ÖIS på jumboplatsen. Varken de erfarna spelarnas rutin eller de unga förmågorna kan rädda säsongen. Av vinsterna måste nämnas 3-1 hemma mot Åtvidaberg och 3-0 borta mot Djurgården. Unge innern Lennart Johansson visar fin form, Wing är stabil och Agne är lagets bäste målskytt på nio mål.

Den rödblå ballongen är utan luft och det är botten ur i den allsvenska tabellen. Kan "Lirarnas Lag" hitta tillbaka till liret, känslan och triumfer i Division II Norra Götaland? Det är upp till de gamla rävarna och de lovande talangerna.

Il Professore, Gunnar Gren, hyllas efter bortasegern 1958 mot Landskrona med 1-0, som betydde allsvenskt spel igen.