Nyheter


Farväl ÖIS

27 november 2015

Det är torsdag kväll när jag skriver det här. Jag har nyss kommit hem efter träning där vi skulle ”trycka på lite”, som Lantz sa. Det var snorkallt och jag frös om händerna hela träningen. Och så spelade vi ett spel där vi var tvungna att springa mycket. ”Trycka på lite” så att säga. Men det är inte många träningar kvar nu, tre för att vara exakt. På måndag går mitt kontrakt ut, på tisdag är det sista träningen. På onsdag är jag inte längre en ÖIS-spelare. Jag kommer att sakna det.

När jag flyttade till Göteborg för snart fyra år sedan så visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig i min nya klubb. Rotebro IS, min moderklubb och klubben jag kom ifrån, var så liten att den fick plats i en jeansficka (och är nu ännu mindre efter att man tvingats lägga ned A-laget) på gott och ont. Det var en liten, men mysig klubb, de man inte kände i klubben kände man i alla fall igen, vi hade en fantastiskt fin och idyllisk gräsplan och de få människor som kallade sig själva för ”Rotan-supportrar” var också ens vänner. Omklädningsrummen var så små att man stötte i knäna mot den som satt mittemot, och var både mörka och stank avlopp. Vi fick skotta planen själva innan träningarna på vintern och när vi gick upp i division 3 så var det klubbens största framgång genom tiderna.

Det var litet, det var mysigt och man fick vända på varenda krona.

Sen kom jag till ÖIS, och märkte att mycket var annorlunda: ett omklädningsrum som inte bara var ljust och stort, det luktade gott också. Bra träningsfaciliteter, tavlor på SM-guldlag och lagfoton som hängde utanför omklädningsrummet med Marcus Allbäck, Johan Elmander och Afonso Alves. Och väldigt snabbt efter att jag presenterats som nyförvärv så plingade det till i mobilen med ett tjugotal vänförfrågningar på facebook och ännu fler följare på twitter. Här var det en storklubb man hade kommit till!
Samtidigt kan jag inte undgå att tänka, så här efter fyra säsonger i klubben, att Rotebro IS och Örgryte IS har minst lika många saker som förenar dem, som skiljer dem åt. Man brottas hela tiden med ekonomin (även om det är ett något mer extravagant leverne som fört ÖIS till ekonomiska bryderier än vad fallet var för Rotebro), det är en familjär stämning i klubben där man snabbt märker att ganska få människor gör ett jäkla stort jobb och även om supportrarna är väldigt många fler i ÖIS så tog det inte lång tid innan jag lärde känna igen dem och när jag har mött dem på stan så har det alltid känts som att vi har delat något speciellt ihop. Som en familj gör.
ÖIS vill vara en storklubb, men det är inte det som gör den till en stor klubb. Anledningen till att jag lämnar ÖIS som spelare och istället blir dess supporter är just människorna i och kring klubben. Som när man blir igenkänd på fyllan av en supporter och sedan möts igen när vi går upp till Superettan och känner igen honom och möts i en varm kram. Som när Nulle fixar biljetter, lägger upp blogginlägg (exempelvis det här) och skänker mig en Free Dawit-tröja. Som när Hasse fixar allt man än frågar om, till och med lånar ut ÖIS-bilen när man ska handla möbler åt en kompis eller som när man träffar dig, som jag har glömt bort vad du heter som alltid hjälper till på hemmamatcherna vid spelaringången, på Boule-baren och vi tar en selfie tillsammans. Eller som Erik Lindmark som håller koll på alla spelares födelsedagar och som alltid rekommenderar nya spelare att bli vänner på facebook med alla i laget.

Det är såna människor som gör att jag alltid kommer att vara Öisare, även om människorna i sig någon gång kommer att bytas ut.

Men det jag kommer sakna mest efter tisdag är ändå mina lagkamrater. När jag lämnade det trånga och stinkande omklädningsrummet i Rotebro trodde jag också att jag skulle lämna värmen i omklädningsrummet mot ett kallare. Inte kunde det väl finnas så fina människor i en klubb som satsar och vill uppåt? Men även där är ÖIS och Rotan lika. För vad vore det värt att spela fotboll om man inte fick vara med människor som man trivs med?
Spela pingis med Hannes, som sen lägger upp bollen högt så att jag kan smasha allt vad jag har på Östling som precis satt sig på sin plats bakom det provisoriska pingisbordet. Reta André om potatis och spice i Alingsås eftersom man vet att han är världens snällaste människa som aldrig kan komma på en bra replik. Dra VM-94-krönikanreferenser med Jakob, helst den när Stoichkov flörtar mot en stupränna. Skicka sms till Klingberg. Spela Risk med Adam, André, Robin och Stellan, där Stellan nuförtiden alltid vinner och vill bli kallad Star Lord.

Åh, allt det där kommer jag sakna. Och mycket mycket mer. Många många fler.

Så mycket jag har upplevt på fyra säsonger: två uppgångar, en nedflyttning, semifinal i svenska cupen på Stadion mot mitt älskade Djurgården, premiär på Tele2-arena inför 29 000 åskådare, derbyn mot Gais och mål på Gamla Ullevi. Det mesta har varit fantastiskt.

Men allt har inte varit fantastiskt, det måste jag medge. Jag har från och till haft dåligt självförtroende och varit mer nervös inför matcher än vad jag har varit van vid tidigare. Ibland har det varit så dåligt att jag inte ens har velat spelat. Jag har blivit lättad när jag sett att jag inte är med i startelvan. Jag har sprungit och värmt upp längs sidlinjen och sedan hoppats att tränarna inte ska titta bort och vinka mig till bänken för instruktioner för ett inhopp. När de vinkar på någon annan har jag pustat ut. Inte varje gång, men ibland. Och det är tråkigt. Och den här hösten har varit väldigt ambivalent. Samtidigt som jag har glatt mig åt lagets och spelarnas framgångar, särskilt för Sebastian som jag unnar så mycket, så har jag också sällan känt mig så omotiverad när jag inte ens har varit med i matchtruppen och inte har kunnat påverka det som hände på planen. Det har varit tufft. Och därför känns det också rätt att lämna innan jag blir för frustrerad.

Men det är inte det tuffa jag kommer ta med mig härifrån. Det är glädjen och det är den kärlek jag har känt för och från klubben och dess människor. För det kommer jag alltid vara tacksam och om det är någonting den här staden har gjort mig till så är det Öisare.

***

Nu är klockan 21.14 och mitt sista blogginlägg är äntligen klart. På tisdag efter träningen ska jag åka hem och träffa Deborah, ta henne i famnen och säga att jag är klar och sen kommer vi laga mat och sen ska vi äta den framför Paradise Hotell och under hela kvällen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken att jag inte längre är fotbollsspelare.

Göteborg

4/1 2012 – 26/11 2015

/13